Filmrecension: En rymdraket genom Bowies liv

Att berätta historien om David Bowie liv och artisteri, att ringa in hans väsen och dessutom göra något slags konstnärlig rättvisa åt en av musikhistoriens största nyskapare. Filmaren Brett Morgens tar rejäl sats – och resultatet är ett psykedeliskt kollage av gamla konsertbilder och tv-intervjuer, oftast utan kontextuellt sammanhang, som en ryckig rymdraket genom både tid och rum.

Den enda ledsagaren är David Bowies egen röst från förr. Alltså inga grånade rockfarbröder vid mixerbord eller pensionerade reportrar från Melody Maker. Det är skönt att slippa dem, men det blir också lite ödsligt. Här skildras en konstnär som liksom verkar leva helt isolerad.

Angie Bowie existerar inte. Inte Tony Visconti, Mick Ronson, Iggy Pop eller Tin Machine heller. Knappt några alls av alla de människor som var med och formade Bowies karriär. Undantaget är Brian Eno som får en liten shoutout i kapitlet om tiden i Berlin.

Drogerna verkar heller inte finnas till, trots att Bowie uppenbarligen har snortat skallen i småbitar i många av de gamla klippen. Kokainmissbruket och hans sargade psyke hålls utanför handlingen trots dess betydelsen för artisteriet. Om det beror på filmens laserfokus eller något slags finkänslighet lyckas jag inte begripa.

Till största del får David Bowie vara en popstjärna som bor ensam på Mars och som då och då bryter sin isolering och reser till jorden i en ny inkarnation för att bli intervjuad av Dick Cavett. Vad som egentligen pågår bakom de säregna ögonen får vi försöka lista ut själva.

Det är ett ganska fint grepp av Brett Morgen egentligen – att behålla mystiken kring huvudpersonen intakt. Det var ju den som utövade en sådan enorm lockelse. Men när filmen närmar sig andra delar av David Bowies universum – som uppväxten, influenserna och den viktiga storebrodern Terry – känns den mer som en ordinär dokumentär, vilket bryter förtrollningen på några ställen.

Vi får också några upprepningar och sisådär 30 minuter för mycket – och hans rejvrock från 90-talet låter tyvärr fortfarande rätt gräslig.

Man kanske inte lämnar biografen med en ny syn på David Bowies konstnärskap, men det förtar inte den hypnotiska upplevelsen av att se konsertklippen på stor duk och att bara få vistas på hans planet för en stund.