Enligt en undersökning frÄn FolkhÀlsomyndigheten Àter svenskarna mer antidepressiva Àn nÄgonsin. Samtidigt mÄr vi egentligen inte sÀmre (förutom i gruppen tonÄrsflickor, sorgset nog), sÄ en slutsats man kan dra Àr att vi nu för tiden medicinerar bort en typ av livssmÀrta som man förr bara stod ut med.
Det kan man förstÄs tycka Àr bra. Men i österrikiska Jessica Hausners ("Miraklet i Lourdes") första internationella film verkar behovet av att folk ska "mÄ bra" vara sÄ stort att det inte rÀcker med piller. I ett estetiskt tilltalande labb pÄgÄr arbetet med att genmanipulera fram en vÀxt som utsöndrar en doft full av oxytocin, som gör en lycklig.
"Little Joe" heter plantan, skapad av Alice (Emily Beecham), en frÄnskild forskare och arbetsnarkoman som har en tonÄrsson som ocksÄ heter Joe. Hon och hennes team, frÀmst den hundögda assistenten Chris (Ben Whishaw) arbetar hÄrt för att fÄ plantorna redo till den kommande BlomstermÀssan, och eventuellt har Alice tagit en oetisk genvÀg för att fÄ ett bra resultat i tid.
MÀrkliga saker börjar hÀnda. Inte minst hemma hos Alice, eftersom hon har tagit hem en planta till sig i smyg, vilket pÄverkar hennes tonÄrsson. Eller Àr det bara puberteten?
Rent estetiskt Ă€r "Little Joe" en hĂ€rlig filmisk present frĂ„n en mycket stilsĂ€ker regissör. Det stumma, lite antiseptiska skĂ„despeleriet och den ibland oklart ivĂ€gflytande kameran kontrasterar mot labbrockar i mintgrönt, lunchbrickor med maffiga bakelser och de stora fĂ€lten av karmosinröda plantor â "Little Joe" ser ut som ett Barbies drömhus designat av Roy Andersson.
Hausner lÄnar ocksÄ element frÄn skrÀckfilmen och skapar ett krypande obehag, inte minst dÄ ljudbilden ofta domineras av en allt vildare flöjt med orientalisk touch.
Exakt vad som hÀnder Alice och övriga som utsÀtts för antidepressivt pollen lÀmnas Ät ÄskÄdaren att klura pÄ men nog finns hÀr en frÄgestÀllning om vad Àkta kÀnslor egentligen Àr och om vad priset för att döva dem kan bli.