Jag började skriva krönikor för Eskilstuna-Kuriren under hösten 2022. Jag skriver om Ă€mnen som ibland provocerar â Tinder, dejting, mĂ€ns beteende och Ă€ldre kvinnor.
Responsen och reaktionerna jag fĂ„r Ă€r oftast sexistiska och rena personliga pĂ„hopp â ofta pĂ„ mitt utseende. De krĂ€nkande och förnedrande kommentarerna har blivit vardagsmat.
Jag har hÀngpattar, jag Àr en bitterfitta, jag borde skÀmmas och jag borde fÄ sparken.
För att ta reda pÄ om hatet endast Àr könsstyrt trÀffar jag min manliga motsvarighet pÄ VLT, nöjeskrönikören William Holm.
Han har skrivit krönikor för VLT i Ätta Är och jag hittar mÄnga likheter i vad vi vÀljer att skriva om. Men trots att vi skriver om samma Àmnen ser vÄra mejlkorgar helt olika ut.
â NĂ€r jag skrev om en slirig efterfest var den âvĂ€rstaâ kommentaren: âDu Ă€r en Ă„sna som saknar konsekvenstĂ€nkâ. Jag har blivit approcherad av Ă€ldre kvinnor, mejlledes, med propĂ„er om att komma hem till dem nattetid. Men jag har egentligen aldrig sexualiserats pĂ„ ett obehagligt vis. Aldrig fĂ„tt nedlĂ„tande kommentarer om mitt utseende, sĂ€ger William och fortsĂ€tter:
â Inte ens nĂ€r jag toksĂ„gade VLT:s Facebooksidas kommentarsfĂ€lt, under rubriken âMupparna hĂ„ller presskonferensâ, möttes jag av nĂ„gra direkta personliga pĂ„hopp. Snarare av humor.
Har du aldrig blivit bedömd för ditt utseende?
â Nej, aldrig. Jag har aldrig fĂ„tt en sexistisk kommentar.
William berÀttar att det finns Àldre kvinnor som hört av sig och bjudit hem honom och en kvinna frÄgade om han vill komma hem och klappa hennes katt.
â Jag tycker verkligen bara att det Ă€r kul och det Ă€r ju för att jag inte kan sĂ€tta mig in i hur det Ă€r att sexualiseras pĂ„ det sĂ€ttet. Hur det kĂ€nns för en kvinna att fĂ„ höra sĂ„dant stĂ€ndigt. Det hĂ€nder sĂ„ sĂ€llan för mig att jag kan skratta Ă„t det. Men man sĂ€tter skrattet i halsen nĂ€r man tĂ€nker pĂ„ hur ofta och framför allt hur mycket grövre det Ă€r för kvinnor, sĂ€ger han.
Efter att jag hade skrivit om skönhetsoperationer kontaktade en Àldre man mig. Han berÀttade att han letat upp mig pÄ nÀtet, gÄtt igenom mina bilder, och tyckte att min kropp var jÀttefin.
â Hur kĂ€nner du dĂ„?
Jag blir sjukt obekvÀm dÄ de oftast Àr sÄ gamla att jag skulle kunna vara deras barnbarn.
BÄde jag och William enas om att det spelar ingen roll vad vi skriver om, vissa lÀsare har bara bestÀmt sig för att de inte gillar oss. I mitt fall verkar det bara vara mitt ansikte i tidningen som skapar provokation.
NÄgot som dock förvÄnar mig Àr att mycket av hatet kommer frÄn andra kvinnor som skriver att jag borde skÀmmas och sluta förnedra mig sjÀlv offentligt. Vilket gör mig lite besviken dÄ jag tycker att kvinnor borde peppa andra kvinnor.
â Det kanske Ă€r en generationsfrĂ„ga som grundar sig i att kvinnor helst "inte ska'' ta för mycket plats och inte sticka ut för mycket. Finns det nĂ„got som skulle kunna fĂ„ dig att sluta skriva?, frĂ„gar William.
Jag vet inte⊠kanske. Det vÀrsta jag mottar Àr anonyma kommentarer, och det kÀnner jag ÀndÄ att jag kan hantera. Det vore vÀrre om folk ofta skulle komma fram till mig pÄ stan och vara obehagliga. DÄ vet jag inte om jag skulle tycka att det var vÀrt det.
Jag och William enas om att trots allt hat Àlskar vi vÄra jobb och att fÄ arbeta med det skrivna ordet.
Och till alla er hatare dÀr ute vill vi sÀga:
Tack för att ni lÀser oss.