Insändare: Vart tar svenskheten vägen?

Tre saker som i modern tid kännetecknat Sverige är: Alliansfrihet, ”Den svenska modellen” och Miljöledarskap. De har hjälpt oss att forma idén om vad det är att vara svensk. Nu skakar dessa fundament för vår identitet. 

Alliansfriheten är övergiven. Det kan vi skylla på den ryska fullskaliga invasionen av Ukraina. 

Men nu skakar också det andra fundamentet. Vi har lärt oss att ”Den svenska modellen” innebär att lönestrukturen i landet bestäms av arbetsgivar- och löntagarorganisationer. Det är de som är arbetsmarknadens parter. Vi har varit stolta över att politikerna hållits utanför. Men nu har regeringen brutit sig in i modellen, i och med att man bestämt att en viss grupp arbetstagare (personer med bakgrund utanför EU) måste ha en inkomst på minst 80% av gällande medianlön.

Kan vi då klamra oss fast vid det tredje fundamentet i vår svenskhet? Det tycks inte så. Ett halvsekel efter det att Stockholm stod värd för den första FN-konferensen om miljön, har mycket av luften gått ur det svenska miljöledarskapet. Istället har vi fått en regering, som lyfter fram kortsiktiga ekonomiska intressen, där el- och bränsleprisbegränsningar görs viktigare än ett kraftfullt och hållbart klimatagerande. Där får Sverige nu hänga på EU:s krav istället för att som tidigare vara internationellt draglok.

Om dessa tre fundament för vår svenskhet inte längre är svenska, vart tar svenskheten vägen? Och vad innebär det då att vara ”Sverigevän”? Det tycks vara dags för en omprövning.