De senaste tre åren har mina barn, 9 och 12 år gamla, fått busskort för att ta sig till och från skolan av kommunen. Inför höstterminen kom plötsligt ett nytt besked i brevlådan: ansökan avslagen. Gångvägen från Läggesta, där vi bor, till Mariefreds skola är 4,1 kilometer lång och tar en knapp timme att gå. Det tycker alltså Strängnäs kommun är rimligt att kräva av en 9-åring.
Någon annan förklaring än att det här är resultatet av ett missriktat försök att spara pengar är svår att finna. Avslaget levererades utan några ledtrådar. Att en kommun som gick med en halv miljard kronor i vinst förra året snålar in på så basala saker som att se till att barn kan ta sig tryggt och säkert till skolan är inget annat än pinsamt.
Jag förmodar att det är fler skolbarn i Läggesta som blir utan busskort i höst. Cykelvägen ut till Mariefred är det inget fel på. Men när cykelbanan är täckt av is och snö, eller när det regnar, kommer sannolikt ännu fler än i dag skjutsa sina barn till skolan. I förlängningen betyder det mer bilköer och ungdomar som inte får lära sig vad självständighet betyder.
Hur min son och dotter ska ta sig till scoutmöten, basketträningar och gitarrlektioner i Strängnäs vet jag inte heller hur kommunen har tänkt sig. Är tanken att barn som inte bor i centrala Strängnäs ska nöja sig med en fritid parkerad framför en skärm i fortsättningen?
Att köpa ett busskort för egna pengar kostar 455 kronor i månaden. För en familj med två barn blir det omkring 10 000 kronor per år. Att Strängnäs kommun plötsligt tycker att det här är en rimlig kostnad att lägga på sina invånare, i tider av skenande matpriser, elräkningar och boendekostnader, är minst sagt magstarkt.
Kostnadsfritt busskort för alla barn och ungdomar i kommunen, oavsett var de bor eller går i skolan, borde vara en fullkomlig självklarhet. Personligen har jag svårt att komma på vettigare saker än så att lägga våra gemensamma skattepengar på. På kommunens hemsida kan man läsa fina ord om ett pilotprojekt med gratis busskort till hösten, men i praktiken gör kommunen alltså precis tvärtom.
Det är rejält underbetyg till Strängnäs kommunpolitiker att den här frågan inte har lösts för länge sedan. Om du som läser det här sitter i samma sits: hör av dig. Förhoppningsvis kan vi få till en förändring tillsammans.
Henrik Norling
SVAR DIREKT:
Hej. Jag kan tyvärr inte uttala mig om enskilda ärenden, men vill gärna förklara hur vi i kommunen arbetar med skolskjuts och varför vissa beslut ser ut som de gör.
Reglerna för skolskjuts styrs av skollagen. En elev som är folkbokförd i kommunen kan ha rätt till skolskjuts mellan hemmet och den skola kommunen anvisat – om vissa kriterier är uppfyllda. Det handlar bland annat om hur långt det är till skolan, hur trafiken ser ut längs vägen och hur gammalt barnet är.
Det är viktigt att veta att skolskjuts inte beviljas för att underlätta deltagande i fritidsaktiviteter, utan gäller enbart för resor till och från skolan.
För elever som börjar i årskurs 4 eller 7 – oftast barn som är omkring 9 respektive 12 år – gäller att avståndet mellan hemmet och skolan behöver vara längre än 4 respektive 5 kilometer. Kommunen använder ett enhetligt kart- och mätverktyg för att avgöra avståndet så det ska bli en rättvis och likvärdig bedömning för alla.
Vi har full förståelse för att det kan kännas tufft när ens barn inte får skolskjuts, särskilt om avståndet upplevs som långt eller vägen känns osäker. Det pågår just en utredning om att införa fyra fria bussresor per dag för alla barn som är folkbokförda i Strängnäs kommun. Det är något vi på utbildningskontoret ser mycket positivt på, eftersom det kan ge större flexibilitet och trygghet för många familjer.
Jessica Sundqvist
Administrativ chef, utbildningskontoret, Strängnäs kommun