Vi har våra vanor. Nästan innan jag är helt vaken sträcker jag mig efter knappen på radion. P1, som vanligt. Ibland är nyheterna omvälvande och skrämmande. Rysslands invasion av Ukraina var förstås omvälvande och skrämmande. Rysslands aggression mot ett demokratiskt Ukraina är vedervärdig. Putin är vedervärdig. På något sätt kompenserades Putins galenskap av ett åtminstone synbart sansat USA. Så var det, men så är det inte längre.
Sedan Donald Trump blev USA:s president för andra gången är allt väldigt annorlunda. Världens mäktigaste nation har valt en president, som deltagit i en kupp mot landets egna parlament och som har ifrågasatt ett valresultat den gången han själv förlorat, men som förstås inte ifrågasatt valresultatet när han själv vann. Man kan på goda grunder fråga sig: kommer Trump någonsin att avgå frivilligt? Kommer den maktdelning som grundar sig på konstitutionen från 1787 att klara sig? Kommer landets institutioner att orka stå emot? Trump har en förstörelsekraft som utan överdrift kan vara ett hot mot demokratin. Han uppvisar totalitära drag. Ingen får säga emot.
Plötsligt sitter en galning i varje ringhörna och avgör världens öde. Trumps dribblande med tullar hit och dit, planer på att angripa bundsförvanter som Kanada och Grönland, allt i syfte att vidga sitt territorium. Ständigt nya påhitt och ändringar av det som gällde för några dagar sedan. Man skickade diplomatiska "blåbär" att förhandla med Rysslands Lavrov. Ett lätt byte för en rysk björn. Man behandlade Ukrainas folkvalde president på ett rent förnedrande sätt när Zelenskyj vägrade underkastelse. Trump tror att Putin är hans vän och litar på honom. Putin ser Trump som ett lättfångat byte, som visar korten redan innan någon fredsförhandling över huvud taget startat. Vad händer härnäst?
Numera undrar jag varje morgon vilket som är Trumps senaste utspel. Tidsskillnaden gör ju att när jag försöker sova är USA:s president i full färd med att ägna sig åt nya utspel. Mer än en gång har jag på senare tid ägnat Axel Oxenstierna, Sveriges sannolikt genom tiderna mest inflytelserika statsman, en tanke. Inte för att han, liksom jag själv, är Jädersbo, utan för de ord han lär ha sagt till sin son Johan inför dennes möte med höga och inflytelserika personer vid fredsförhandlingen 1641: "Vet du inte, min son, med huru lite visdom världen styres."