När jag läser insändare i Eskilstuna-Kuriren slås jag ofta av hur många som undertecknar sina insändare med anonyma alias. Det finns självklart flera anledningar och orsaker till detta, kanske vill man skydda sin identitet eller undvika konflikt. Men samtidigt oroar det mig att så få vågar stå för sina åsikter offentligt.
I Sverige har vi yttrandefrihet, en av de viktigaste grundpelarna i vår demokrati och i svensk lagstiftning. Men vad är friheten värd om vi inte vågar använda den öppet? Att uttrycka sina tankar och stå för dem med sitt eget namn är inte bara ett sätt att visa mod, det är också ett sätt att respektera det fria samtalet. Dessutom bidrar det till att motverka tystnadskultur och öppna upp för en bredare dialog, där olika synsätt får ta plats samhällsdebatten. Detta är särskilt viktigt i en tid när demokratin inte längre kan tas för given.
Detta får mig att tänka på den framstående författaren Moa Martinson, som egentligen hette Helga Maria Swarts. Hon skrev under ett falskt namn, ja, men dolde sig aldrig bakom sina åsikter. Hon tog ett tydligt ställningstagande i sin samtid, vågade ta upp obekväma ämnen och gav en röst åt de utsatta. Det modet är något vi fortfarande behöver i dag. För att kunna se framåt måste vi också kunna blicka bakåt.
Jag hoppas att fler i framtiden vågar träda fram, inte bara bakom en signatur, utan med sitt eget namn.
Hilda Andersson
Kommentar från redaktören
Hilda Andersson tar upp en känt "problem". Vi stöter på det här även i nyhetsjournalistiken. Personer som gärna berättar sin historia, men som helst inte vill framträda med namn och/eller vara med på bild. En känsla är att det har blivit vanligare, och det är väldigt synd. Ett nyhetsreportage blir så mycket starkare och bättre om det inte är anonymt, utan att en "riktig människa av kött och blod" träder fram. Vissa reportage väljer vi helt bort att göra, just för att de inte alls blir lika starka och bra utan en namngiven människa på bild.
Sen finns det såklart fall där anonymitet är nödvändigt, både från vår horisont och intervjupersonens.
När det gäller insändare ska vi dock komma ihåg att det är tillåtet att skriva under ett alias. Och utan den möjligheten hade vissa insändare aldrig blivit skrivna. Men jag som redaktör behöver alltid veta vem den riktiga avsändaren är, och det vet jag i samtliga fall. De allra flesta som skriver är väldigt bra på att uppge sina riktiga identiteter, och de stannar hos mig i de fall skribenterna vill vara anonyma.
Med det sagt hoppas jag ändå att fler kan tänka sig att signera sina insändare med sitt namn, i stället för ett alias. Det kan ge lite extra tyngd åt det man skriver, om inte annat.
Henrik Holmberg
Insändarredaktör