I debatten om lärarlegitimationer glöms en viktig sak bort: det finns lärare utan legitimation som gör underverk i klassrummet. Vår familj har upplevt just det.
När våra barn började fyran förändrades deras liv – men inte till det bättre. Trots att läraren var behörig saknades det som är allra viktigast: trygghet. Klassrummet fylldes av oro, flera barn vädjade om att få byta klass, och många kom hem med magont, huvudvärk och tunga hjärtan. Vi såg hur glädjen försvann ur deras ögon – hur skolan gick från att vara en plats för lärande till en plats fylld av stress och rädsla.
När den ordinarie läraren blev sjukskriven klev en obehörig lärare in. Hon berättade öppet att hon saknade lärarutbildning – men hade lång erfarenhet och ett hjärta för barnen. Det förändrade allt.
Plötsligt ville barnen gå till skolan. De kände sig sedda, hörda och förstådda. Lugnet återvände till klassrummet, nyfikenheten väcktes, och gemenskapen växte. Vår obehöriga lärare blev en ledstjärna – både för eleverna och för oss föräldrar.
När hon inte fick följa klassen till sexan blev det ett hårt slag. I stället kommer en legitimerad lärare, men vad hjälper det när tryggheten försvinner?
Det är dags att vi ser bortom papperskvalifikationer. En lärarlegitimation säger ingenting om pedagogisk förmåga, empati eller ledarskap.
Vi föräldrar vill ha trygga, engagerade lärare – oavsett vad det står på deras examensbevis.
Barnen förtjänar det bästa. Låt oss inte blunda för de guldkorn som finns även utanför systemet.