I gymmet på vårdcentralen står en träningscykel. Cykeln är placerad framför ett fönster och där ifrån sadeln kan man sitta och titta ut samtidigt som man trampar på. Det har snart gått ett år sedan jag ramlade och skadade mitt knä så illa att det skulle krävas månader av rehabilitering. Det har blivit många stunder på den där cykeln.
Genom fönstret har jag sett årstider passera, barn på skolgården tvärsöver som spelar fotboll i t-shirt dagarna innan sommarlovet. Pensionärer med tomtesteg som vallfärdar mot en svindyr mataffär bakom sliriga rullatorer i snömodd. Hundar som skäms och krystar vid vägkanten och deras ägare som låtsas fumla efter plastpåsen i fickan, men som i nästa stund skyndar vidare helt utan skam.
"Kom igen nu, varför är du här?!" Den stressade läkaren knäpper otåligt med fingrarna i mitt ansikte där jag ligger på britsen, fortfarande omtöcknad efter morfinet jag fått under ambulansfärden efter olyckan.
"En kille på elsparkcykel, jag ramlade", sluddrar jag fram, samtidigt som jag försöker dra lite i papperstäcket. Långbyxorna är uppklippta och jag fryser. Knät gör ont, det krävs knappast någon större undersökning för att jag ska inse att jag inte längre kan gå.
Läkaren suckar och lutar sig ilsket över mig. "Man kommer inte in till akuten med ett trasigt korsband. Även om det gör ont, speciellt om man är överviktig som du!"
Jag ser på honom, en ung man i sina bästa år, vältränad och i maktposition. Han är påtagligt irriterad och han har just gått över gränsen för vad man kan kalla medmänskligt bemötande. Läkaren skyndar vidare till mer behövande patienter och jag blir liggande kvar, utan tillsyn i timmar, ensam under lysrörens obarmhärtiga blinkande i det sterila rummet.
Jag för handen över magen där de bekanta, mjuka valkarna finns. Min kropp, den har tjänat mig väl genom åren, fött tre barn. Jag har på något vis alltid trivts med den – till och med så här i övre medelåldern, med extra hull och extra allt.
Röntgen ger sitt bevismaterial – mitt knä är ordentligt skadat med flera frakturer. Han dyker han upp igen, akutläkaren, den här gången mer ångerfull. Han ber om ursäkt, jag är medgörlig och vill därifrån fort. När läkaren går ser jag på hans vita ryggtavla och tänker: "En dag blir också du äldre, en dag kanske din kropp också ger efter – en dag är inte ens du odödlig!" Det känns som en besvärjelse, jag knyter handen under papperstäcket.
Soffan i vardagsrummet blir min vistelse, där i det mjuka, trygga kan jag ligga i väntan på att läka, men det tar tid. Jag har så ont och kan inte gå, inte ens ett steg. Jag tar tabletter och inser att jag behöver hjälp. Det är då de kommer, tre räddande änglar iförda kommunens slittåliga skrudar. De lyfter mig ur soffan med starka armar, förser mig en ny rullstol och en lustig griptång. De hjälper mig till badrummet med varsamma händer. Sjukgymnasten är från ett annat land, hans leende är så fyllt av välmening att jag blir gråtmild. Han visar mig några träningsövningar att göra hemma. "Det kommer ta tid", säger han. "Det kommer vara jobbigt, men du ska inte ge upp. Aldrig ge upp!"
Deras närvaro fyller mitt hem med omtanke och jag fylls av en sådan tacksamhet – tack kommunen, tack mina änglar för att ni kom hem till mig när jag behövde det!
Från träningscykeln på vårdcentralens rehab ser jag städbilen – den efterlängtade, som metodiskt ömsom spolar ömsom borstar bort vinterns rullgrus från cykelbanan. Den städar med ett hoppfullt surrande.
Äntligen, gott folk, våren är på god väg! Jag trampar på, jag har inte gett upp och träningscykeln spinner till svar.