Det var väl sommar vill jag minnas.
Jo, så var det, och det doftade våt asfalt när vi klev ur den vita Amazonen och mamma drog ett sista bloss på cigaretten och pekade upp mot huset där vi skulle bo. Några barn hoppade i en vattenpöl en bit bort, och en katt kom hastande och strök helt ogenerat sin fuktiga päls mot mitt bara ben.
"Orrögatan heter det", sade mamma och slängde sin John Silver med filter på marken och trampande till.
Det här är mitt första möte med Flen och här blev jag sedan kvar.
Här har jag älskat, hatat, vunnit skolmästerskap, spelat fotboll, gömt påskägg i trädgårdar och dansat till Mando Diao, Darin och The Sounds på Fest i Flen. Beundrat Eric Gadd, Ebbot Lundberg och Magnus Carlsson på Amazon.
Jag har tagit körkort, renoverat hus, begravt en förälder, fått barn och barnbarn, lövat midsommarstänger och släpat matsäck, filt, uppblåsta badleksaker och ungar till långa dagar på stranden.
År efter år. Jag är en av dem som blev kvar. För att jag valde det.
Därför blir jag bestört när jag hör om en eventuell vindkraftsetablering i Flen. På Högaberget, säger ni. Var ligger det? Säg Öjaskogen så jag förstår vad ni menar!
SR Energy, som vill se våra pensionspengar blåsa i väg i ännu en dålig affär, passar på att göra det riktigt rejält med de största vindkraftverken som någonsin byggts i Sverige. 11 st 270 meter höga monster skall det i så fall beredas väg för. Öjaskogen skövlas och blir ett industriområde dit ingen av oss längre har tillträde.
Man skulle vilja skratta för det är så absurt, men skrattar gör man bara om något är roligt, inte förödande. Förödande för invånarna. Förödande för natur, djur och fastighetsvärden. Förödande för inflyttning och för alla levande varelsers nattsömn.
Många är de familjer som lämnat sina hemstäder för att bosätta sig i Flen, för möjligheten att bo i en stad men med ynnesten att ha naturen runt hörnet. Sjöarna. Grusvägarna. Ekbackarna. Ängarna och hagarna. Ingen av dem lär ha sagt "jag vill flytta till en plats där Sveriges högsta vindkraftverk lyser mig i ansiktet om kvällar och nätter".
Min barndomsstad skulle också bli min ålderdoms stad, det var så det var tänkt. Men om det stora bolaget får sin vilja igenom tar vår familjs historia i den här kommunen slut. Vi packar våra flyttkartonger, försöker sälja våra hus om någon vill ha dem, och när vi blir riktigt gamla kanske vi tänker tillbaka på vår barndomsstad som den en gång var, när vi levde i samklang med naturen, inte den dystopi den sedan blev.