I flera Ă„r har jag plĂ„gat mina vĂ€nner, bĂ„de jĂ€mnĂ„riga och yngre, med klagomĂ„l pĂ„ digitaliseringens dystra konsekvenser för oss gamla (gamla Ă€r vi faktiskt, inte bara âĂ€ldreâ, en sliten eufemism, jfr âdagledigaâ).
För att lĂ€tta mina vĂ€nners börda skriver jag denna artikel, med nĂ„gra flagranta exempel pĂ„ likgiltighet, aningslöshet, inför gamla mĂ€nniskors behov. Först kravet pĂ„ s.k. digital kompetens. VĂ„rdcentralen skickar ett sms om covidvaccinering (till âĂ€ldreâ, d.v.s. en riskgrupp) och hĂ€nvisar till en hemsida pĂ„ internet. MĂ„ste man ha mobilt bank-id för att hitta tiden för vaccination?
Gamla mÀnniskor har oftare Àn yngre behov av att uppsöka en toalett. Akta dig för Fristadstorget! NÀrmaste toalett finns i Gallerian, och man mÄste ha (och behÀrska) en s.k. smartphone för att kunna ta sig in.
FrĂ„n landets största trossamfund, Svenska kyrkan, borde man kunna förvĂ€nta sig större omsorg om medlemmarna; det Ă€r ju framför allt vi gamla som deltar i gudstjĂ€nsterna. Eskilstuna pastorat började med att utelĂ€mna prĂ€sternas namn i predikoturerna, vilket sjĂ€lvklart ledde till protester. NĂ€sta steg var att slopa predikoturerna helt och hĂ„llet. NĂ€r man frĂ„gar varför, uppmanas man att ta sig in pĂ„ kyrkans hemsida, och det klarar inte alla gamla. Dessutom skyller man pĂ„ publiceringskostnaderna. Dock verkar det finnas pengar för âglassigaâ, rikt illustrerade broschyrer och församlingsblad, som till stor kostnad distribueras till hushĂ„llen. Den planerade (digitala?) informationsskylten utanför Fors kyrka gapar tom sedan flera mĂ„nader. Varför ignorerar pastoratet sina trognaste medlemmar?
Jag hoppas att min artikel blir lÀst av ansvariga pÄ Region Sörmland (patientinformation), Eskilstuna kommun (stadsplanering) och Eskilstuna pastorat (omsorg om kyrkans medlemmar).