Under den senaste månaden har jag gjort många försök att hjälpa en vän som lider av akut psykisk ohälsa. Det har varit en upplevelse fylld med frustration och uppgivenhet, där vi gång på gång kastas mellan olika instanser utan att få den hjälp vi behöver.
Varje gång vi försöker ta oss fram i systemet känns det som om vi hamnar i nya, oändliga väntetider eller i situationer där ingen verkar ta ansvar för helheten. Vi har fått erfara hur vården ofta jobbar i stuprör, utan någon samordning eller helhetsperspektiv, där ingen tar ansvar för att hjälpa den drabbade i ett sammanhang.
Det finns många hinder på vägen för att få hjälp. De långa väntetiderna och bristen på resurser inom psykiatrin har man ofta både läst och hört om och det här innebär att någon som söker hjälp för psykisk ohälsa ofta måste vänta i månader innan de får ett första samtal eller besök. Under denna tid måste både den drabbade och vi som anhöriga stå vid sidan och känna oss maktlösa. För min vän har dessa långa väntetider lett till att tillståndet förvärrats, och när akut hjälp väl behövs är den ofta för sent ute.
Men är resurserbrist verkligen en fråga att diskutera när man ser hur situationen ser ut på plats på till exempel psykiatriska akutmottagningen i Eskilstuna? Jag har själv suttit av många timmar i ett väntrum där personal släpper in både mig och min vän, men sen lämnar oss ensamma och uppgivna trots att besöket är akut och där det finns fara för liv och hälsa. Att behöva vänta flera timmar innan inledande frågor trots bristen på patienter är för mig helt obegripligt, vad är det vi väntar på? Detta skapar en oerhörd frustration.
Hur kan vi tala om resursbrist när vi ser personalen stå och småprata eller uppehålla sig i fikarummet i stället för att prioritera de som verkligen sitter där i väntan på hjälp? Absolut att personal har rätt till umgänge med varandra, men att se en avdelning tom på patienter och höra personalens skratt som ekar ut i väntrummet är ett hån mot den sjuka och att dessutom få höra "det kommer att dröja lite till".
Att Region Sörmland är en rökfri arbetsplats har undgått viss personal som sömnigt tar sig ut på patientbalkongen för en rökpaus och det verkar vara den enda kontakten som går att få med någon som arbetar där.
Det är en skam att sådana här förhållanden tillåts existera inom vården, särskilt när vi vet att det handlar om människor som står på gränsen, där varje minut kan vara avgörande.