Det med sorg i hjärtat jag ser hur Eskilstuna kommun väljer att lägga ner Pedagogiskt Centrum. För utomstående kanske det bara ser ut som en skolorganisation som förändras, men vi som arbetar nära dessa barn, vi vet att det är mycket mer än så.
Man ska i stället skapa kommunövergripande särskilda undervisningsgrupper ute på sju skolor runtom i Eskilstuna. Målet är att skapa en trygg och likvärdig utbildning för fler elever och man utökar platserna till det dubbla, till cirka 70 stycken. Fint så. KÖSU-grupper är absolut bra, då många barn på Eskilstunas skolor är i behov av extra stöd, men jag hade hellre sett det som ett komplement till Pedagogiskt Centrum. För detta beslut känns som det är en förklädd ekonomisk besparing, då kommunen även drastiskt minskar antalet vuxna kring dessa undervisningsgrupper. Att man då som arbetsgivare kan förvänta sig samma resultat är helt orealistiskt. Det är som att dra ut sladden ur en maskin och förvänta sig att den ska fortsätta fungera optimalt. För hur ska en liten verksamhet i ena hörnet av skolan fungera när resten av skolans miljö fortfarande kräver det som redan visat sig vara omöjligt för många av eleverna på PC att vistas i?
Och vi talar alldeles för lite om just denna elevgrupp, elever med NPF – med ADHD, autism, eller andra sätt att uppleva världen. Elever som ligger inom det intelligensmässiga normalspannet, men som ändå inte har den kognitiva förmågan att nå upp till skolans krav. Många av eleverna får svårigheter i skolan då det krävs abstrakt tänkande, struktur, problemlösning och planering. Dessa barn förväntas skriva sammanhängande texter med egna resonemang, reflektioner och analys – krav de inte är rustade för, trots att de är helt inom normal variation i begåvning.
Psykologer och psykiatriker vittnar om att 10–15 procent av eleverna i skolorna – även med stöd – inte har förutsättningar att nå ett godkänt betyg (E) i flera av ämnena. Inte för att de inte försöker. Inte för att de inte vill, utan för att kraven är kognitivt omöjliga att uppnå för dem. För dessa elever blir skoldagen en enda lång kamp, mot uppgifterna, mot misslyckandet, mot känslan av att inte räcka till. Dessa barn glöms oftast bort i skoldebatten.
Och det är precis här Pedagogiskt Centrum har gjort skillnad. Här har barnen inte behövt kämpa för att bli förstådda – här har vi kämpat för att förstå dem. Här har de mött vuxna som ser bakom beteendet, bakom resultaten, och ser barnet. Barnet som vill, men som inte orkar. Barnet som är intelligent, men inte på det sätt skolan i dag värderar. Jag har själv sett vad som händer när dessa barn inte får det stöd de behöver. Jag har sett barn bli utbrända, barn med självskadebeteenden, aggressivitet, livrädda barn och barn som tappat all tro på sig själva. Men jag har också sett motsatsen. Som när vuxna förstår barnens sätt att fungera, där varje barn känner sig sett, omtyckt och förstått, då händer något fantastiskt. Det blir som magi. Då börjar barnet växa, le, ögon som utstrålar nyfikenhet, får förhoppningar och livsglädje.
Det är precis här Pedagogiskt Centrum har gjort skillnad. Här gavs alltså de bästa förutsättningarna för barnen att utvecklas, förverkliga sin potential och bygga en stark tro på sig själva. En plats där de har fått den struktur och det stöd som gör att de kan utvecklas efter sin egen förmåga. Att lägga ner Pedagogiskt Centrum är inte bara en förändring. Det är att dra undan mattan för barn som redan balanserar på gränsen. Det är att ta ifrån dem det lilla sammanhang där de fått vara hela människor och inte bara en elev i mängden.
Pedagogiskt Centrum har varit en plats där barnen och för den delen hela familjer fått känna att de inte behöver kämpa ensamma. Vi har inte råd att förlora fler barn till psykisk ohälsa, hopplöshet och känslan av att vara misslyckad. Vi ser det redan, i de långa köerna till BUP där föräldrar förtvivlat söker hjälp, inte för att deras barn inte vill gå i skolan, utan för att skolan inte fungerar för deras barn. För nu är det inte bara en verksamhet som stängs och en ny öppnas.
För när vi nu låser dörrarna till Pedagogiskt Centrum, stänger vi inte bara en "skola" – vi stänger en plats där barn fick chansen att bli sitt bästa jag.