Ville Säkkinen – "finnpajsaren" som blev skolans kelgris

Vilho Säkkinen, Eskilstuna, har avlidit i en ålder av 75 år. Han efterlämnar döttrarna Tiina och Leena samt barnbarn.

En ny pojke kom till vår klass i Vadsbro-Blacksta folkskolor år 1962. Han hade kommit med sina föräldrar och syskon (sammanlagt var de tio stycken i skaran) från Vieremä i Savolaks i Finland till Fyrby gård mitt i Sörmland, där pappan var skogshuggare/lantarbetare. Vilho hette han, och talade bara finska. Vi stirrade oförstående på honom och förstod förstås inte detta främmande språk.

Någon svenskundervisning för invandrare fanns inte på den här tiden, men lärarparet Ester och Martin Pettersson tog väl hand om honom. I skolan fick elever en i taget sitta ute i korridoren och träna Ville (som han då kallades) i svenska. Han togs direkt med i scouterna också. Det var inte svårt att hjälpa till med integrationen (ett ord vi inte kände till), för Ville var gladlynt, skojfrisk och trevlig. Alla gillade honom, så en "finnpajsare" i minoritet blev skolas kelgris.

Efter skolslutet och flytt till Hälleforsnäs började Ville vid 15 års ålder som lärling hos Flensbagarn. Där återförenades vi två, då även min skoltid äntligen slutat och jag också börjat som lärling. Villes glada skratt underlättade arbetsdagens början vid femtiden och vi hade roligt tillsammans. Så småningom flyttade han till Eskilstuna och jobb på Skogaholm och senare Finska hembageriet, där han blev kvar till långt efter pensionstiden. Han utbildade sig till konditor och visade stolt upp sitt gesällbrev.

Musiken har alltid varit viktig i Villes liv. Som pojke spelade han dragspel och sjöng också. Så småningom blev piano/keyboard hans instrument. Att spela på Finlandsbåtarna blev inte bara ett extraknäck utan stundtals också en heltidssysselsättning. Hans orkester hette Captain Morgan, med fyra medlemmar från Eskilstuna. Vilho ledde orkestern och sjöng också. Ett tiotal år var han också medlem i Torshälla dragspelsklubb och spelade keyboard och sjöng även där. Allt var förstås på finska, utom när det var helsvensk publik. Då fick Vilho använda sitt nya modersmål.

Han ledde också en finsk manskör i många år. Den övade i gamla Mariakyrkan i Eskilstuna och sjöng enbart på finska, och då gamla folksånger och schlagers. Vilho kompade på piano och dirigerade den dussinhövdade kören, som uppträdde i olika finska sammanhang (årsfester, i kyrkor och på föreningsjubileer). Han kände kolossalt mycket folk runt om i hela Mälardalen, som alla gillade den humoristiska gentlemannen med det frustande glada skrattet.

Sina gamla barndomsvänner glömde Vilho aldrig, och vi glömmer aldrig honom.

Åke Carlson, Vadsbro-Blacksta