Maud Sörliden.
Hon hade nog nästan bara börjat skolan då hon bestämde sig för att bli lärare när hon blev stor. Och den målsättningen lämnade hon aldrig. När realexamen hemma i Edsbyn var avklarad fortsatte hon utveckla sin barndomsdröm på seminariet i Falun där hon 1961 nådde sitt mål – nu var hon färdig folkskollärare.
Sin första klass mötte hon i Ryningsbergsskolan i Västra Rekarne på hösten samma år. Det var då vi träffades och redan året därpå gifte vi oss och började bygget på vår familj.
Maud var född med stor förmåga att se det vackra i sin omgivning och att skapa konst och hantverk med sina händer. Nål, tråd, vävstol, tyger, lera, färger och akvarellblock var alla ting hon tidigt var väl förtrogen med. Många av Mauds forna elever kan vittna om hur den förmågan också förgyllde lektionstimmarna i deras skolarbete. Men inte minst sedan Maud avslutat sin lärargärning blommade hennes skaparlust och kreativitet ut. Bland annat på hantverksdagar och utställningar har hon delat med sig av sina händers verk och hennes små keramikfåglar finns utflugna till många hem runt om i världen.
1968 var renoveringen av den lilla torpstugan på Åsbyåsen strax bortom Sundby kyrka så pass klar att vi kunde bosätta oss där. Mauds lärartjänst flyttades då till Vallby skola där hon sedan tjänstgjorde i många år. Så småningom gick Maud speciallärarutbildning och i det läraruppdraget verkade hon både på Fröslunda- och Lagersbergsskolorna fram till sin pensionering.
Hur många skolbarn och deras föräldrar Maud under åren kom att möta kan jag inte beräkna men många är det som bär på minnen av hennes förmåga att inspirera och väcka vetgirighet. Maud hade också en särskild förmåga att se dem som stod vid sidan av på något sätt och behövde särskild uppmärksamhet. Men även om barnen hon mötte i skolmiljön fick stor del av hennes engagemang för barn var ändå barnen i hennes egen familj de som ständigt fanns främst i hennes omsorg. Hennes glädje och lycka var stor då hon några månader innan hon lämnade oss fick hålla de första barnbarnsbarnen i sin famn.
När skolåren under Vallbytiden avslutades skedde det under många år med en examenshögtid i Sundby kyrka. I mitt bildarkiv finns många bilder där man ser lärarna i sina färgglada folkdräkter leda sina klasser upp för grusgången mot kyrkan, och det finns gruppfoton på klasser som står uppställda med sin lärare med kyrkan i bakgrund.
På vår väg till och från arbetet och till alla andra uppgifter som krävde förflyttning passerade vi alltid Sundby kyrka. Det handlar om många tusen resor. För Maud har resorna förbi kyrkan nu tagit slut. På sin sista resa till den kyrkan stannade hon kvar. Där i minneslunden får vi, som bär med oss våra minnen av henne och det hon gjort för oss, komma henne nära.