MÄlaren och grafikern Mia Jarnsjö föddes i Linköping 1947. UppvÀxten var lÄngt ifrÄn guldkantad men som vuxen beskrev hon sig sjÀlv som ett lyckligt maskrosbarn. Mia Jarnsjö talade ofta om livet med tacksamhet och glÀdje och konstaterade att hon uppnÄtt alla de dÀr drömmarna hon burit pÄ som barn. Drömmarna om kÀrlek och tillit, om barn och barnbarn, om konstnÀrsyrket och upptÀckande av vÀrldens smÄ och stora mysterium.
För Mia Jarnsjö var konstnÀrskapet och att mÄla detsamma som att leva. FÀrgstarkt, kÀnslosamt och nyfiket. Behovet och förmÄgan att uttrycka sig, sÄvÀl abstrakt som figurativt, var hennes syre.
Mia Jarnsjö hade bÄde som mÀnniska och konstnÀr enorm energi och tog sig alltid tid för samtal med sina nÀra. Hon hade som konstnÀr sin alldeles unika stil och skapade det hon ville göra med naturen som sin största inspirationskÀlla. Tillsammans med sin stora kÀrlek och livskamrat, illustratören och konstnÀren Olle Qvennerstedt, tillbringade hon mycket tid bÄde i den Àlskade sörmlÀndska myllan och pÄ resande fot i samtliga vÀrldsdelar. Japan kom att bli ett favoritland, dÀr paret stÀllt ut tillsammans flertalet gÄnger.
NÀr cancerbeskedet kom 2019 var Mia fast besluten om att fightas, pÄ sitt egensinniga sÀtt och dÀr möjligheterna alltid vann över pessimismen. Trots tuffa behandlingar hade hon in i det sista hela tiden ett snÀllt ord, kÀrlek och kraft kvar till familjen och vÀnnerna.
Jag hade som tidigare kulturreporter pÄ SN det stora nöjet att vid flera tillfÀllen fÄ besöka Mia och Olle i deras alltid lika vÀlkomnande hem och ateljé i Blacksta. NÀr jag nu tÀnker tillbaka pÄ besöken minns jag det som att solen alltid lyste dÀr i det ljusgröna trÀhuset. Precis pÄ samma varma, mjuka sÀtt som Mias leende och ögon alltid gjorde, Ànda in i slutet.