Kjell Wiklund till minne

Kjell Wiklund,1942–2022, var en välkänd profil i sin hemstad Nyköping, i Strängnäs stift och i hela Svenska kyrkan. Han var en förebild, en nyskapande teolog, en oförtröttlig idealist som såg människor och alltid tog sig tid. Han var som en Franciskus och ville uthålligt leva som han lärde. Han skänkte sin tid och omsorg åt andra, mot slutet framför allt åt papperslösa flyktingar och frusna romer. Vi är många som sörjer honom.

Kjell prästvigdes i Stockholm 1969 och tjänstgjorde i Huddinge och Oxelösund innan han 1989 anställdes av Strängnäs stift. Som kyrkoherde i Oxelösund tog han en tid anställning på stålverket för få erfarenhet av skiftarbetets villkor och lära känna de många finska arbetarna. Han hade gjort sin militärtjänst på tolkskolan i Uppsala och lärt sig ryska. Nu började han också lära sig finska. Efter 16 år som arbetarpräst och brobyggare mellan den fyrtornslika betongkyrkan på berget och det växande stålverket ner mot hamnen erbjöds han en helt annan uppgift. 1989 fick Strängnäs en ny biskop, ny stiftsorganisation och ny stiftsstyrelse. Det första den gjorde var att utse Kjell att leda den enhet, som skulle stötta, förnya och samordna församlingarnas arbete. Med ett nyrekryterat arbetslag av unga och förändringssugna stiftsadjunkter, pedagoger och diakoner satte han igång.

Han var en inspirerande ledare, som aldrig underskattade sina medarbetares förmåga. Själv var han både solidarisk och sårbar och tolkade det kristna livet från de minstas perspektiv och samhällets marginal. Han skrev poesi och böcker till vägledning och tröst. Det ständiga flödet av ord bottnade i hans lidelse för människor och teologi. Han seglade bäst i motvind, gick sina egna vägar, debatterade i tidningarna och överöste olika myndigheter med skrivelser. Genom sin lyhördhet och dialog hade han alltid sina medarbetare med sig. Han var ständigt på väg men alltid närvarade. Bland de ord han myntade fanns ”uppmuntranskompetens”, något han själv ägde i stort mått.

Kjell gjorde de tiotusentals finskspråkiga medlemmarna i Svenska kyrkan synliga och såg till att de fick utrymme och de präster de behövde. För detta fick han den fina utmärkelsen Finlands vita ros. Han medverkade till att stiftet lösgjorde stora resurser för att bistå de flyktingar som strömmade in på 1990-talet och var mycket närvarande bland hörselskadade och döva i deras utbildningsstad Örebro. Han hade en sällsynt förmåga att leda processer som läkte trasiga församlingar.

I sin blå prästskjorta, hemsydda väst och med en korg fylld med vad han behövde för dagen var han igenkänd överallt i stiftet. Han predikade med hela sitt sätt att leva. När han efter 18 år gick i pension fortsatte han sin envisa kamp för en rättfärdig migrationspolitik. Hans liv slutade bland människor som Sverige inte vill låta stanna i landet. Han levde evangelium till sin sista dag.