Det är fredag och klockan är 15. Eskilstunabor i farten kastar nyfikna blickar mot gänget med skyltarna som vecka ut och vecka in protesterar mot mäns våld mot kvinnor på Fristadstorget. Alva Haugdahl, 22, ler gillande.
– Va viktiga ni är!
Skulle du själv kunna tänka dig att delta?
– Ja, absolut.
Generellt är responsen övervägande positiv, inte minst bland unga. Det menar Lisa Clarstedt, 27.
– Många gör tummen upp. En gång var det en kille som tog en skylt och ställde sig med oss. Ibland kommer meddelanden efteråt med ett tack från folk som inte vågat gå fram.
Sarah Larsson, 32, berättar om en bekant som inför henne var riktigt upprörd när fem kvinnor inom loppet av tre veckor dödats av någon de kände. Kunde han tänka sig att lyfta det på sociala medier? Nja, det kändes inte helt bekvämt.
– Jag kallade honom garderobsfeminist. Ibland behöver det bli lite obekväm stämning. Man kan bidra till förändring även om man inte är skyldig till problemet.
– Män måste bli mer aktiva i kampen och säga ifrån. För män lyssnar på andra män, säger Anna Hedberg, 36.
För två år sedan startade trion Kvinnostrejk Eskilstuna som ett digitalt upprop. Därefter hakade flera på, till exempel Gunilla Lange, före detta ordförande på Kvinnojouren Moa. Numera sker det hela fysiskt men bidrag under #KvinnostrejkEskilstuna välkomnas också.
Hur lyder era krav?
– Prioritera mäns våld mot kvinnor. Det är inte en kvinnofråga, det är en mansfråga. Gängvåldet får stort politiskt fokus men det får inte mäns våld mot kvinnor – trots att det enligt senaste siffran från EU:s jämställdhetsmyndighet kostar det svenska samhället ungefär 40 miljarder per år, säger Sarah.
– Tvångsumgänget måste stoppas. Det är inte okej att mammor tvingas släpa gråtande barn till sin förövare, säger Lisa och Sarah nickar.
– Jag önskar att vi kunde inspireras av Norge där det är förövaren som får lämna stan. I stället för att våldsutsatta kvinnor behöver leva gömda.
– Det är 2023, det är dags att vi lägger skulden där den hör hemma, säger Anna.
Lisa påtalar vikten av att motarbeta tystnadskulturen.
– Man måste ha rätt till sin berättelse. Det gäller fysiskt, psykiskt och sexuellt våld. Offer ska inte åtalas för förtal.
Angående det sistnämnda betonar Sarah vidden av antalet våldtäktsoffer som aldrig får upprättelse.
– Statistiskt leder fem till tio procent av alla fall till rättegång och av dessa leder fem procent till fällande dom. Attityden i samhället är att alltid misstro kvinnor. Inom gängvåldskriminaliteten hör man inte att det är ord mot ord. Där har skjutningen fortfarande skett oavsett om man hittar gärningsmannen eller inte.
När samtalet kommer in på våld i nära relationer konstaterar de att många fortfarande ställer frågor som skuldbelägger den utsatta.
– I stället för att fråga varför hon inte går, fråga varför han slår. Det har nästan blivit en klyscha att säga men det är så sant.
Trions engagemang går långt tillbaka i tiden. När Lisa berättade för en före detta partner att hon var feminist reagerade han med eftertryck.
– 'Vadå? Du som kvinna kommer aldrig ha samma rättigheter som mig som är man. Du behöver vänja dig för det är ingenting du kan göra något åt.' Då började det ryka ur öronen och lågan blev en väldigt stor flamma.
Anna konstaterar att ordet feminist fortfarande tycks förbrylla.
– Jag har skickat många länkar till SAOL. Där står faktiskt inte ett ord om manshat. Jag säger som Katarina Wennstam: 'Inte ens en man som stampat ihjäl en kvinna får frågan om han hatar kvinnor. Men kvinnor som kämpar mot våld mot kvinnor får frågan om manshat och det är fan inte klokt.' I min familjehistoria finns många trasiga kvinnor. Och män som brukat våld. Jag har hört berättelserna. Jag tänker inte vara den som står tyst.
Tillsammans med Sarah gjorde hon sin röst hörd redan 2019. Eller rättare sagt, det var precis vad de inte gjorde under två tysta manifestationer utanför polishuset. Med förtejpade munnar stöttade 40-talet personer kvinnor som utsatts för sexualbrott och övergrepp under #rättslösa. Eftersom Sarah och Anna, till skillnad mot idag, inte sökt tillstånd resulterade manifestationen i böter på 1 800 kronor per person.
– Men det får det vara värt. Nån gång måste man ställa sig upp trots att man inte får, sa Sarah då när tidningen pratade med henne.
– Jag fick så himla mycket kärlek. Det var värt det hundra gånger om. Man kan åstadkomma mycket när man är många.
Hur ser ni på att det inte blivit större?
– Folk sluter upp när något är aktuellt, som när fem kvinnor mördats på kort tid. Sedan tröttnar man och det provocerar mig. För att återkomma till att vara garderobsfeminist – ja, det kan kännas lite jobbigt att göra sin röst hörd men det är ganska jobbigt för alla som blivit misshandlade, trakasserade eller våldtagna också, säger Sarah och får medhåll av Anna.
– Det får gärna vara "någon annan" som jobbar för förändring. Men om inte jag – vem?
Lisa tillstår att hon en gång i tiden varit en "inte ska väl jag"-person.
– Men inte längre. Våldet mot kvinnor vilar inte och då kan inte vi heller göra det. Kom hit, vi har skyltar.